Inget är som jag vill just nu.
Varför kan man då fråga sig? Försöker jag simma emot strömmen istället för att flyta med den?
Det känns så.

Det går inte att beskriva hur det känns.
Vi har blivit välsingnade med liv, och vad gör vi med det?
Går runt onöjda. Nöjer oss med "medel". Landet mellanmjölk.
Vi har svårt för att våga släppa det man är onöjd med och satsa på högre höjder?

Få vågar chansa. Vad hände med " friskt vågat, hälften vunnet ?
Vem vågar hoppas numera? Vem vågar drömma efter mer?

Är det något jag lärt mig av min farmor är det att envisheten vinner i längden, om man är envis i rätt saker.
Det kommer uppförsbackar men uppe på kullen är utsikten oslårbar.
Man måste ge upp det som man inte ser någon bra utgång i. De strider man inte kan vinna.

Man måste satsa fullt ut i det man ser framtid i.


Från och med nu tänker jag inte nöja mig med det jag inte är nöjd över.
Jag tänker inte vara arg och ha ångest över saker jag inte förändrade i mitt liv.
Jag ska inte nöja mig med "bra". Det ska vara "bäst", "fantastiskt".

För att jag kan.